surfryttarna

Båda jag och Josephine har utvecklats enormt under våran tid tillsammans. Jag älskar henne och jag saknar henne något extremt ibland. Och någon dag ska jag fixa fram jämförelsebilder från våra två år tillsammans.

Vår saga började då jag var 9 år. Jag började rida på Södra Umeå Ryttarförening där hon stod. Jag minns första lektionen, vi skulle få borsta en valfri häst. Jag gick fram och tillbaka i stallgången några gånger innan jag bestämde mig och gick in till Josephine. Hon är ju D-ponny och jag som var 9 år då nådde knappt upp för att borsta henne på ryggen. Hon blev direkt min favorithäst och lyckan var stor dom gångerna jag fick rida henne på lektion.



Jag slutade på SURF etfer någon/några terminer och började på Hippologum istället av en anledning som jag inte kommer ihåg. Sista ridlektionen på SURF red jag Russin och jag ledde gråtandes ut henne när vi hade ridit klart pga av att jag var ledsen för att jag skulle sluta på SURF.

Jag började som sagt på Hippologum men jag glömde aldrig bort Josephine. Varje gång, vilket var ganska ofta, jag följde med Jennie till SURF när hon hade Spyder var jag inne i Josephines spilta och klappade på henne. Hon betydde mycket för mig även fast jag inte red där längre. Men varje ridskoleponny säljs någon gång från ridskolan. Josephine brukade ofta bocka och var liite för busig och det var därför hon såldes. Hon hade också stått på ridskolan en längre tid så det var också en av anledningarna. När Jennie berättade att hon skulle säljas satt vi på en musiklektion och hela den lektionen brände tårarna bakom ögonlocken. Jag hann aldrig säga hejdå till Josephine men jag kom ihåg vad Jennie sa någon dag efter att hon hade åkt: "Jag sa hejdå till Josephine från dig men jag hann inte säga hejdå från mig själv".

Sedan som ni alla vet så blev hon ju min till slut. Jag hittade henne på annons och eftersom vi letade ponny just då så bestämde vi oss för att fara och provrida henne. Provridningen ägde rum den 9 juni och jag bestämde mig direkt när jag hade ridit klart att det var henne jag ville ha. Hon var precis det jag sökte, en snäll och trygg läromästare. Det var den 14 juni 2009 som vi rullade mot Övik för att hämta hem henne.

Vi har haft mycket motgångar så som skada och hosta men även mycket framgångar. Känslan efter ett lyckat dressyrpass på Josephine är obeskrivlig. Just dressyren har varit svår för oss. Jag har kämpat och kämpat med henne och många gånger har jag varit påväg stt ge upp. Det var inte ofta Josephine gick på tygeln då jag red och jag kunde ibland bli väldigt frustrerad. Jag har tränat dressyr för Pia Lundmark två gånger och på bara två lektioner med cirka en månads mellanrum gjorde vi stora framsteg. Man måste vara ganska bestämd när man rider Josephine om man ska få henne att jobba. Hon är en häst som inte ger en något gratis och man måste verkligen rida hela tiden. Första lektionen för Pia gick väl inte så bra. Ibland kopplade hon bort mig och struntade lite i vad jag sa. Däremot andra lektionen är nog den gången då hon har gått allra bäst då jag har ridit. Jag fick mycket beröm från Pia och även andra åskådare som såg på.

Tillsammans har vi också tävlat två gånger i hoppning, mer hann vi inte tyvärr. Första tävlingen var i december 2010. Det var en pay&jump på SURF där vi hoppade 60 cm. Det var full gas runt hela banan och hon tyckte verkligen att det var jätteroligt. Vi kom runt banan felfritt och fick en rosett. Andra tävlingen var i februari 2011 och det var också en pay&jump men den här gången hoppade vi 60 och 80 cm. 60 cm hoppade vi felfritt
men vi fick tyvärr två stopp i 80. Dom stoppen skyller jag faktist på att hon var bajsnödig för andra gången hon stannade så bajsade hon och efter det hoppade hon. Trots dom två stoppen var jag så sjukt nöjd efter tävlingen. Josephine hade hoppat nästan allt utan att tveka och för mig så var vi felfria.



Josephine älskade verkligen att hoppa och hon är nog en hopponny ända in i själen. Tyvärr, om jag får säga så, så hamnade hon på ridskola. Vem vet, annars hade hon kanske varit en framgångsrik tävlingsponny nu?

Våran saga tog slut i början av juni det här året. Sista dagen var hemsk. Jag och Jennie var och badade med ponnysarna i stöcksjön men sedan när jag red en sista runda själv i skogen så brast det. Jag grät och berättade för henne hur mycket jag älskar henne.

Men jag säga att jag är sjukt stolt över mitt jobb med henne. Sen hon kom till mig så började hon jobba med bakdelen på ett helt annat sätt och hon blev med lösgoird i bogarna. Det kändes bra att vi slutade nör vi var på "topp".



Josephine var min första favorithäst och hon är en av de ponnysar som alltid kommer ha störst plats i mitt hjärta. ♥

Grattis till den som orkade läsa allt.. /Minette